Nynäshamn

Att sluta duscha och bara använda deodorant för att hålla sig fräsch är en metod som långsiktigt inte imponerar på omgivningen. Politikernas snabbt ihopsnickrade finanskriskurer har på samma sätt handlat väldigt mycket om att bota symptomen och väldigt lite om att ta itu med grovjobbet.

Få människor älskar kritik. Extra irriterande är det när en odör av sanning kan anas i varmluftströmmen av synpunkter. Särskilt om man anser att den som levererar omdömet tillhör begåvningsreserven.

Den reaktion som följde på Standard & Poor’s nedgradering av USA:s kreditbetyg var därför högst mänsklig. Att det handlade om att fel personer trampat på en öm amerikansk tå mer än något annat bekräftades av att S&P:s kritik inte innehöll så mycket som spårämnen av nyheter. President Barack Obamas egen underskottskommission släppte redan i december ifjol sin rapport i ämnet, en osande skrift med titeln “Sanningens ögonblick” som får S&P:s analytiker att framstå som konflikträdda curlingföräldrar. De senare påpekade ju bara ganska försynt att USA:s beräknade lånebehov de närmaste tio åren uppgår till 50 000 miljarder kronor, en ökning av skuldberget med 55 procent. Inräknat de besparingar som inte ens är påbörjade. Att belöna ett sådant beteende med tre guldstjärnor vore helt enkelt ett hån mot välskötta ekonomier.

I stället för att tjafsa om antalet stora A:n i sitt betyg borde politikerna i Washington möjligen ha ägnat mer uppmärksamhet åt andra betydligt mer illavarslande siffror. Till exempel den som förra veckan visade att USA:s underskott i utrikeshandeln i juni var 53 miljarder dollar, det största sedan hösten 2008. Var har detta med skuldkrisen att göra? Ganska mycket visar det sig.
När Sveriges finansmarknadsminister i förra söndagens N ombads sammanfatta krisen så att en femåring kan förstå förklarade han att det inte är bra om länder inte kan få plus och minus att gå ihop.

Detta gäller inte bara statens budget utan även i affärerna med omvärlden. Den så kallade bytesbalansen består grovt uttryckt av värdet på de varor och tjänster som exporteras minus det som importeras. På listan över ekonomier med störst underskott i sin bytesbalans under 2000-talet återfinns namn som USA, Spanien, Italien, Grekland, Portugal, Irland och Storbritannien. Om gruppen känns bekant beror det på att samma länder figurerar på listor över stater med störst skuldproblem. Det är ingen slump.

Stora underskott i bytesbalansen kan bara finansieras genom att låna.

Under åren fram till krisen var det länder med stora överskott, framförallt Kina och oljerika gulfstater som lånade ut pengarna. De enorma penningreserver som Kina och andra länder samlade på sig strömmade in i USA och pressade ned räntorna till konstlat låga nivåer. Det gjorde att amerikanerna, företag, banker, privatpersoner och staten, kunde låna allt billigare och konsumera allt mer. På tio år fram till 2008 fyrfaldigades USA:s utlandsskuld. De nedtryckta räntorna gjorde samtidigt att törsten efter högre avkastning fick världens placerare att ta större och allt knäppare risker. Entré för subprimeobligationer och annat finansgodis.
I Europa lånade greker, spanjorer, irländare och portugiser friskt av inte minst banker i Tyskland, ett annat land med stora bytesbalansöverskott. Världens länder delades upp i sådana som sålde och sparade och de som köpte och lånade.

Många ekonomer, däribland annat finanskrisgurun Kenneth Rogoff, har pekat ut detta fenomen som brukar kallas de globala obalanserna som en av huvudorsakerna till finanskrisen.

Den brittiska centralbanken Bank of England konstaterar i en rapport att ända sedan 1971, då USA övergav dollarns koppling till guldet och valutasamarbetet Bretton Woods kapsejsade, har dessa obalanser i världshandeln ökat dramatiskt, liksom – som av en händelse – förekomsten av bank- och finanskriser. Även om enskilda länder, oavsett om de haft underskott eller överskott, agerat rationellt ur egen synvinkel har slutresultatet för världsekonomin blivit mindre roligt.

Bank of Englands chef Mervyn King framhöll nyligen att centralbankerna därför inte kan utrota skuldkrisen. Den enda långsiktiga lösningen är att jämna ut dessa obalanser. Och för det krävs globalt samarbete mellan de som lånat och de som lånat ut.
Så vad har då hänt? Än så länge, inte mycket.

Statistiken över bytesbalansen har inte ändrats nämnvärt. USA:s export gör inte succé trots en försvagad dollar. De stora gränsöverskridande överenskommelserna lyser med sin frånvaro. Det är inte konstigt.

Överskottsländer som Kina och Tyskland vill ogärna varva ned sina exportmotorer i onödan och istället veva igång den inhemska konsumtionen. I underskottsländerna handlar det om en ännu mer smärtsam omställning. Euroländer som inte kan devalvera, som Spanien och Grekland, måste enligt en del bedömare pressa ned lönekostnaderna med 30 procent för att bli konkurrenskraftiga.

Då framstår tillfälliga räddningspaket som trollar fram nya lån till underskottsländer som en enklare väg. Men så länge obalanserna består försvinner knappast krisen. Eller som en femåring kanske skulle ha uttryckt saken: Om man vill köpa fina saker måste man sälja några också.

Andreas Cervenka

andreas.cervenka@svd.se

08-13 58 30

———————

Bra artikel för dom som inte kan alla svängar i världsekonomin. Nynäshamn har ju ett ganska högt skattetryck och det kan ju vara en av orsakerna till att kommunen är blomstrande. Höga skatter är bra för ekonomin. Titta bara på alla grossister och byggherrar som tagit ut massor av skatt och betalt massor av skatt. De har oftast de största villorna och de pampigaste båtarna. Skatt är bra! Det går åt skogen med länder som inte kan beskatta varor och tjänster. Att det fifflas med skatterna är ett annat kapitel.